Tankar från en strand
Med flipflopskavsår (eller slap-slap som vi säger i min familj) mellan tårna och solen i ryggen hittar jag mig själv mediterandes på en strand en julimåndag (igen).
Jag tänker på alla diagnoser och stämplar som sätts på oss människor, allt för att förklara beteenden och så kallad psykisk ohälsa.
Eller livet, som vissa kallar det.
Hur handlingsförlamande och trötslöst det kan kännas att få en stämpel, att bli placerad i ett fack.
För vissa är det befriande, för andra en ursäkt att ge upp och bete sig illa. Allt beroende på var i livet man befinner sig och vilka man omger sig med.
Jag tänker att det är föräldrarnas uppgift att lära barnen kärlek och acceptans, först för det egna jaget, sen för andra. Att lära barnet att de upplevelser det har inte är något att vara rädd för, och om upplevelserna inte anses vara normala, att det är ok ändå, för det är de upplevelserna/tankarna/känslorna som gör barnet unikt. Emotionell trygghet. Barnet ska inte vara rädd för sig själv utan acceptera och ömt älska sig självt, inte grandiost för att överkompensera, utan ödmjukt för att inse sitt unika värde.
På samma sätt är vår uppgift i ett förhållande inte att uppfostra varandra, utan att älska varandra villkorslöst.
I en hälsosam relation kan rädslor från barndomen som ofta kan kännas dominerande och hindrande få verkligt perspektiv, vilket leder till att de så småningom mister sin makt över individen.
Men för att detta ska ske måste båda parter vara fullkomligt öppna, ödmjuka, toleranta och odömande. Vilket är svårt speciellt om man är van att döma sig själv. Men jag är övertygad om att det är möjligt. Om båda vill och orkar.
Det är vad min mamma har lärt mig i alla fall. Att kärleken övervinner allt.
