Tid
Aha. Nu fattar jag det där med knoppar. Lärdomar. Som brister. Alltså knopparna, inte lärdomarna. Man måste gå igenom skit för att växa som människa. Fy fan vad trög jag känner mig. Hatat min hemstad och trashtalkat den till en så grov grad att jag kastade mig ut i en ännu större och ännu jävligare avgasdimma här i Paris. Ganska orättvist kan man tycka, men när man står där i det stockholmsmörka snöslasket med blöta, iskalla fötter klockan fyra en tisdagseftermiddag i januari så är det väldigt lätt att hata. Att hata allt som är förutsägbart, allt som är norm. Allt man ”ska” göra i kontrast till allt man vill göra.
Här finns inget förutsägbart. Ingen norm. Men det jag saknade mest i Stockholm var förståelse för andra människor, kulturer, val. Det finns inte här heller. Enkel jävla empati. Nyfikenhet. Intresse för det främmande, inte rädslan för det.
Så jag fortsätter leta. Kanske finns det inte som en kultur i en kultur, vad jag upptäckt i alla fall, men i enstaka människor. Jag har hittat några stycken sen jag började titta utanför vårt underbara lilla puttenuttland, förvisso några inuti det också, men inte tillräckligt många för att de inte ska drunkna i den stora grå massan. Är vi människor så osäkra och förvirrade i vår vardag att vi är livrädda för allt vi inte känner till?
Här i Paris har mina allra värsta sidor kommit fram. Jag har här betett mig som jag aldrig skulle bete mig i Sverige. Jag har stundvis blivit rädd, frustrerad, ramlat ner i mentala avgrunder jag aldrig sett botten på förut. Och med rädsla kommer instängdhet, grubbel, rasism, nostalgi, hat, fientlighet och allt annat mossigt som jag trodde jag inte var. Som jag aldrig har varit. Som mitt logiska tänkande har resonerat mig ur på två röda. Jag känner mig inte otrygg, inte i mig själv, inte rent fysiskt, men orolig. Ensam. Inte på grund av språket eller kulturskillnaderna, utan för att allt fortfarande är nytt. Jag vågar inte lita på folk. Jag vet inte hur saker och ting fungerar här, och jag förstår inte logiken bakom alla processer och byråkrati, så jag bryr mig inte ens om att ta reda på det. Och det är väl där felet ligger. Är det så vi svenskar upplever Sverige? Som jag nu upplever Frankrike? Svårförståeligt, vagt, instabilt och märkligt? Då förstår jag att negativitet och rasism frodas där hemma.
Så vad kan man göra för att råda bot på de här känslorna och tankarna? That’s the million dollar question! Gör som Portugal när de legaliserade droger – istället för att stänga ute människor ur samhället och skuldbelägga dem för sitt missbruk legaliserades allt och missbrukarna/användarna bjöds in i samhället igen. För har man inte en plats i samhället, oavsett vad det är, ett jobb, en hobby, en enda trygg plats där man känner sig hemma, eller trygg, eller glad eller har någon att prata med, då hamnar man i en nedåtgående spiral av oro och ångest som tillslut påverkar hur man beter sig mot andra.
Jag har inte haft någon jag har känt att jag kan prata med på jobbet. Förrän min femspråkiga kollega började för 2 månader sedan. Då släppte det lite och jag kände att jag kunde andas igen. Fan vad viktigt det är med människor man connectar med. Det stör mig som fan att många av dem jag connectat mest med inte är här i Paris, utan på Malta. Men jag är tacksam att jag hittat dem överhuvudtaget. Och det är ju trots vi själva som bestämmer vem vi connectar med och varför. Så ännu en kropp behöver brista för min del, för att jag ska våga öppna mitt sinne och mina tankar och våga slappna av. Kanske märker jag då igen att alla människor går att connecta med, som jag gjorde hemma i svedala. Time will tell.
Här finns inget förutsägbart. Ingen norm. Men det jag saknade mest i Stockholm var förståelse för andra människor, kulturer, val. Det finns inte här heller. Enkel jävla empati. Nyfikenhet. Intresse för det främmande, inte rädslan för det.
Så jag fortsätter leta. Kanske finns det inte som en kultur i en kultur, vad jag upptäckt i alla fall, men i enstaka människor. Jag har hittat några stycken sen jag började titta utanför vårt underbara lilla puttenuttland, förvisso några inuti det också, men inte tillräckligt många för att de inte ska drunkna i den stora grå massan. Är vi människor så osäkra och förvirrade i vår vardag att vi är livrädda för allt vi inte känner till?
Här i Paris har mina allra värsta sidor kommit fram. Jag har här betett mig som jag aldrig skulle bete mig i Sverige. Jag har stundvis blivit rädd, frustrerad, ramlat ner i mentala avgrunder jag aldrig sett botten på förut. Och med rädsla kommer instängdhet, grubbel, rasism, nostalgi, hat, fientlighet och allt annat mossigt som jag trodde jag inte var. Som jag aldrig har varit. Som mitt logiska tänkande har resonerat mig ur på två röda. Jag känner mig inte otrygg, inte i mig själv, inte rent fysiskt, men orolig. Ensam. Inte på grund av språket eller kulturskillnaderna, utan för att allt fortfarande är nytt. Jag vågar inte lita på folk. Jag vet inte hur saker och ting fungerar här, och jag förstår inte logiken bakom alla processer och byråkrati, så jag bryr mig inte ens om att ta reda på det. Och det är väl där felet ligger. Är det så vi svenskar upplever Sverige? Som jag nu upplever Frankrike? Svårförståeligt, vagt, instabilt och märkligt? Då förstår jag att negativitet och rasism frodas där hemma.
Så vad kan man göra för att råda bot på de här känslorna och tankarna? That’s the million dollar question! Gör som Portugal när de legaliserade droger – istället för att stänga ute människor ur samhället och skuldbelägga dem för sitt missbruk legaliserades allt och missbrukarna/användarna bjöds in i samhället igen. För har man inte en plats i samhället, oavsett vad det är, ett jobb, en hobby, en enda trygg plats där man känner sig hemma, eller trygg, eller glad eller har någon att prata med, då hamnar man i en nedåtgående spiral av oro och ångest som tillslut påverkar hur man beter sig mot andra.
Jag har inte haft någon jag har känt att jag kan prata med på jobbet. Förrän min femspråkiga kollega började för 2 månader sedan. Då släppte det lite och jag kände att jag kunde andas igen. Fan vad viktigt det är med människor man connectar med. Det stör mig som fan att många av dem jag connectat mest med inte är här i Paris, utan på Malta. Men jag är tacksam att jag hittat dem överhuvudtaget. Och det är ju trots vi själva som bestämmer vem vi connectar med och varför. Så ännu en kropp behöver brista för min del, för att jag ska våga öppna mitt sinne och mina tankar och våga slappna av. Kanske märker jag då igen att alla människor går att connecta med, som jag gjorde hemma i svedala. Time will tell.
