Kvällarna
Den här vintern har varit ovanligt ljus. Självfallet. Eftersom den spenderats på sydligare breddgrader.
Vintern kom, men inte mörkret, inte snön, inte det avgrundsdjupa, desperata helvetet som en Stockholmsvinter kan innebära och oftast också innebär.
Utan vinter, ingen vår? Kanske därför blev jag överraskad av vårljuset idag. Värmen. Jag går fortfarande med min tjocka halsduk som att det när som helst kan slå om till kyla igen. Men det är ju april! Jag litar inte på vädret någonstans, som den inbitna nordbo jag fortfarande är.
Den enda gemensamma nämnaren med vintrarna hemma är den totala ovilja att ta tag i saker. Mig själv. Min mat. Min träning. Min blogg (!). Mitt liv. Sakta men säkert börjar jag andas ljupare igen och saker flyter på utan närmare eftertanke. Mina fingrar kanppar på tangentbordet lätt och utan funderingar på självcensur eller ångest. Tankarna flödar fritt i skallen utan att fastna i krångliga snåror som slutar i trötthet.
Jag överlevde tydligen en till vinter, fast det var en icke-vinter. Men fortfarande vinter.
Ett helvete jag helst slipper.
