Regnlördag
Ett av mina allra första minnen är från en hösteftermiddag när mamma hämtade mig från dagis. Det var ovanligt att hon hämtade bara mig, vi var alltid två. Jag och min bror gick samtidigt på samma finska dagis på Upplandsgatan som min syster tidigare gått på.
När vi passerade antikaffären på väg hem mot Västmannagatan började det regna. Min första impuls var att rynka på näsan åt regnet, men istället kände jag hur det smått kittlande vattendropparna landade på min panna, mjukt och behagligt. Nästan vänskapligt.
"Minä tykkään sateesta" sa jag till mamma; Jag gillar regn.
Många år senare när jag jobbade på gruppboende på Hagagatan brukade jag rusa ut i vårregnet. Ni vet de där första ljumna eftermiddagarna i maj när himlen öppnar sig i några minuter. Vansinnesfnittrande sprätte jag ut i himladuschen och bara stod där, fascinerad över det mäktiga vattenfallet.
Här hemma i Paris hörs hela regnets livscykel, från de första trevande dropparna mot plåttaket och takfönstret, till hur hela regnorkestern börjar spela sin trygga, vaggande symfoni mot både fönsterbrädor och plåtbalkonggolv.
Jag älskar regn.
