Maten och hormonerna
Antingen är jag indoktrinerad av föregående förhållande fullt av kritik mot min person och mitt beteende, eller så är jag en hormonstyrd berg- och dalbanepersonlighet. Eller båda. Faktum är att jag av och till mår som en påse bajs, både mentalt och kroppsligt. Två gånger i månaden kraschar jag och upplever vad som rent kliniskt kallas för djup depression. Nu blir det väldigt personligt, kladdigt, egoistiskt och känslosamt, så är du som läser en person som är rädd för verkligheten - sluta läsa nu.
Det börjar alltid med själväckel, hat, ful- och fet-tankar för att övergå i att problem som annars är vardagliga hälls över mig som varm chokladsås över kall vaniljglass och geggar ihop mina tankar till uppgivenhet, hopplöshet och självmordstankar. Tänk dig en värld som kraschar mitt framför och inuti dig, medan det utanpå ser ut precis som vanligt. Allt som vanligtvis är vardagsmat skapar ångest, varje steg i livet tar så lång tid att tänka på, att du ger upp innan du ens försökt.
Rent kemiskt, fysiskt, blir jag vid ägglossning och pms vätskefylld, får värk i kroppen, antagligen på grund av tryck mot lederna. Smärta påverkar humöret sägs det. Att känna sig svullen gör att man känner sig oattraktiv. Smärtan, som är så diffus att den knappt går att identifiera, påverkar tydligen mitt logiska tänkande. Något känns bara jävligt fel i hela kroppen, till en så stor grad att jag ifrågasätter varje aspekt av mitt liv. Varenda en.
Lösningen på detta har i många år varit självsvält. Att inte äta. Att dränera kroppen på vätska. Regelbundet har jag låtit bli att äta. Aldrig mer än dag eller två, men det har hjälpt. Jag harju inte fattat varför, men märkt attdet hjälper.
Sedan jag började bo själv har jag, till skillnad från vad jag trodde, tagit bättre hand om mig, ätit bättre, tränat bättre, sovit bättre. Men ändå återkommer tankarna, känslan, det diffusa obehaget. Samtidigt som chokladsuget drar i hela kroppen och får min mun att vattnas.
Det har inte gått en enda dag utan mat på ca 8 år. På gott och ont. För att jag är rädd för att bli sjuk, eftersom mitt immunförsvar ballar ur om jag inte äter eller sover och för att jag förtjänar näring varje dag. Lösningen förutom svält är träning, strikt kolhydratfri diet (men paniska inslag av choklad) men framför allt munkpeppar. Agnus castus 400mg från örtagubben. Känslanförsvinner inte, men jag får distans till den. Den psykologiska medvetenheten om att jag lever hälsosamt dämpar den värsta ångesten, men ifrågasättandet finns kvar.
"Instabil"
"Orolig"
"Opålitlig"
Kontra
"Impulsiv"
"Idérik"
"Kreativ"
Jag försöker att låta bli att kämpa emot mig själv. Att se mina villkor som en tillgång istället för ett hinder. Att vara stolt över att min kropp fungerar. Men jag känner mig som en utböling med den här ständigt pågående stormen i mig.
Jag är en jävla skön berg- och dalbana. Välkommen ombord!
