Föraningars vara och icke vara
Den kostanta stressen av att ha alldeles för jävla mycket att göra sköljer över mig varje dag. Oftast börjar jag vibrera lite smått, lite diffust på insidan och sätter igång mig själv. Ibland för mycket - så att jag stressmonstrar mig igenom dagen och beter mig som ett vildsint as mot alla i min närhet, eller som idag när den berömda väggen ställde sig upp framför mig och ba "schhh. såja, du kommer inte längre än så här ändå när du stressar" (wack i pannan). tystnad. mörker. stillhet.
Jag kommer till ett stadie då det är omöjligt att stressa.
Jag kan inte. Det går inte. Hur mycket jag än fösöker så är jag som en seriefigur som springer allt hon har men en jättehand mot min panna gör så att jag bara springer på samma ställe. Får ont i fötterna, brännsår. Sätter mig ner, luktar på blommorna som Ferdinand och får hjärtan till ögon med all kärlek till världen.
Med detta kärleksfulla lugn började jag min resa mot flygplatsen Orly Sud, cirkus 17:30. Buss 68 svischade förbi mig så jag sprang till den, glad för att den faktiskt hade kört förbi mig eftersom jag inte hade nån jävla aning om vart hållplatsen var. Bussätena är lika hårda som min billiga skitsoffa här hemma på 6:e våningen så efter 5 minuter domnade all känsel bort i häcken. Hursomhelst, vid stationen Denfert-Rochereau där Orlybus går, var det 19 minuter kvar tills nästa buss skulle komma. Vilket var fine, jag menar, det var ju ändå tre timmar kvar tills mitt flyg skulle gå. Nemas problemas.
Det går en halvtimme då jag hör några potentiella medresenärer mumla om att det är strejken som påverkar bussarna också. Happ. Beställa Uber. Uber kommer efter 20 minuter fast det stod 5 minuter hela tiden. Inga problem. Jag brukar ha kukat ur vid det här laget men som sagt, handen i panna ba "HAHA glöm det lilla stumpan".
En sträcka som "ska" (Jävligt stora citationstecken) ta 15 minuter tar 70 minuter. Vi kör seriöst en meter åt gången. Ja det är rusningstrafik, men bussjäveln gick ju inte. Föraren drar i handbromsen varje gång vi stannar. Säger inte ett ord, vi lyssnar inte på musik, utan jag kommer på mig själv med att tänka på vilken härlig färg kastanjeträdens löv har och om vi har rosa kastanjeblommor hemma i Sverige. Väl framme på Orly märker jag inte ens att chauffören har stannat utan han frågar lite skämtsamt om jag ska stanna kvar i taxin. Vilket jag genast skämtar tillbaka om och ba "JAFÖRFAN!".
Incheckningen är smidig och det är lätt att hitta på den något B:iga versionen av en flygplats (påminner om Skavsta 2002) och inte ens när jag blir swipad med nån sort svart tjocktv-ben med nån klädlappsaktig vit papperslapp på som flygplatskontrollanterna envisas med att kalla baguette (allt som är smalt och avlångt heter baguette här) blir jag irriterad. Jag är lugn som en jävla filbunke.
Till och med när Norwegian skickar SMS (ja, SMS) om att planet är inställt flippar jag ur. Jag bara ringer dem och bokar helt sonika om mitt flyg till Helsingfors imorgon istället och garvar åt tantaluringar och gubbjävlar som kaosar åt att ingen information ges av den franska nonchalanta flygplatspersonalen. Men vad ska de säga, när de inte vet?
Så nu är jag hemma igen. 45 € fattigare men fortfarande på enanstående humör. Hur ska detta sluta?!
