Inifrån ett rött sittägg
Ni vet de där retrostolarna som, om jag inte är helt jävla väck nu, var hipp på 60-talet? 80-talet? Fan vet jag, bara att jag och Carro brukade skämtsitta i ikeas barnversioner av dem, de pyttesmå som man kunde dra en tunn vit rullgardin för och stänga in sig i.
I en gigantisk röd äggstol vilar jag min lekamen under 20 minuters väntetid här på concept soleil hur som haver. Arbetsdagen äro härmed över. Molnlocket över Parishimlen vägrar lyfta så jag bestämde mig redan imorse för att sola artificiellt.
Hörseln blir så dämpad och trygg här i ägget, lömsk och lite balansenerverande - kristallerna slår mot varandra i öronen och fattar inte om jag ska vara illamående eller avslappnad.
I ägget är vi alla lika.
Som den trogna utlandssvensk jag är har jag inte missat att det är hoolabaloo om nån ny lag idag i em-tider. Asyl. Folk dör. Alla bryr sig. Folk fortsätter att dö.
EM. Fan kan ju inte vara så B att jag missar svenska fanzone under eiffeltornet, men å andra sidan skulle det vara rätt typiskt mig. Som RATM på hultsfred. Som mamma och Beatles på taket. Som gratiskoncerter i Eiffeltorn.
Solariet jag väntar på är pyntat med en fejkdjungelvägg, leksakspapegojor sitter onaturligt lutade bredvid tygpalmblad och plastblommor. Dekadensen är total. Nio av takets takplattor är utbytta mot en blå himmel, smyckad av palmträd och fejkorchidéer pryder disken bredvid gratissolfjädrarna.
En kvinna med midnattsblå sammetsklackskor viftar med solfjädern trots det envisa aprilvädret, hon kanske stör sig på essenskokoslukten här på salongen.
Jag är trött. För att jag tränat på tok för lite för mitt eget bästa. Röven har domnat trots den mjuka äggkudden och ögonen svider av att stirra på ännu en skärm medan årets ljusaste dygn lider mot sitt slut.
