Bukarest
Här från Sheratons 10e våning är utsikten spretig. Moderna höghus som det jag gömmer mig i blandas med vad jag skulle definiera som små Rumänska draculabyggnader, eftersom det ligger något rundt gotiskt över dem, inte majestätiskt men ändå romantiskt östeuropeiskt innan kommunismen. Tsartidsarkitektoniskt.
Stora kolosser till vad som måste vara just kommunisttidens byggnader beblandar sig fläkigt in i skylinen. Samma 7 låtar varvas på mtv.
En kvinna casualt iklädd en röd mantel vankar förvirrat fram och tillbaka framför en port där nere på gatan framför pizzeria Luca. En röd mantel. Varför inte?
Innan jag flyttade reagerade och dömde jag alltid människor utefter vad de hade på sig. En nedärvd åkomma från sömmerskan i familjen. Att syna folk i sömmarna, på alla sätt det är möjligt.
I stockholm klär vi oss stilrent, modernt. Det finns några fåtal stilar att hålla sig till. Gör man inte det blir man inte utstirrad, men nog kommer det blickar från en och annan. Bland det första jag reagerade på i dem sk modestaden var den totala avsaknaden av en homogen 'stil'. Allt får plats. Från män i knallgröna sammetskostymer, tanter med coiffer och spetshandskar, hippies, supertrista jeans/chinos till folk som bara tyckts dra på sig första bästa rena plagg. Ingen glor. Ingen bryr sig. Det finns Så Mycket Folk att man har slutat titta på dem. Det är en fantastisk frihet att slippa tänka på sin stil. Att sluta ha ångest för att inte känna sig på plats, snygg, lite avslappnat casual men ändå uttänkt ut i fingerspetsarna. Det är som ett lov från klädintresset. Ett välbehövligt sådant ska tilläggas. Ännu ett hjärnspöke att kasta i soptunnan och börja Se människor som just människor.
