Distans
Man kan säkert googla på det, precis som allt annat, men jag undrar alltid hur det kommer sig att duvor har klumpar istället för klor. Vissa ser ut att ha blivit av med en klo, andra har bara en stor ihopsmält röra istället för den starkt rosaröda foten. Duvan som höll mig sällskap på Denfert-Rochereau hade inte ens klor, ingen fot alls utan bara en stump. Med överdrivet vaken blick haltade den fram på perrongen och väckte min nyfikenhet. Flygande råttor, säger folk. Fåglar som fåglar, tänker jag.
Tankarna seglar osökt till duvtanten i Mary Poppins som satt på domkyrkotrappan omgiven av alla duvor, och till svantanten på kungsholmen, som varje dag går med en svart sopsäck fylld med gårdagens bröd i en avdankad barnvagn för att mata sina vänner. Alla människor behöver att vara behövda är min amatörpsykologiska slutsats.
Eller som trummannen på Châtelet les Halles västra perrong. Han pysslar i och för sig inte med fåglar vad jag vet, men känns som ännu en ensam utböling. Han sitter med en gammal boombox och en röd minitrumma balanserade i knäet, i händerna har han vad som ser ut att vara ätpinnar av plast som han använder som trumpinnar. Sätena som är gjorda av metall fungerar som extratrummor och framför sig har han en gul plastskål där vi, åskådarna, kan ge vårt bidrag till hans taktfasta klinkklonkande. En söndagkväll i Paris helt enkelt.
