Samtidigt, i Paris:
Jag har levt här i över ett halvår nu.
Enligt lösa studier inlästa på internet tar det cirkus ett halvår innan man vänjer sig vid att bo i ett annat land, men jag vete fan. Jag har fortfarande inte vant mig. Avgaserna, folk överallt, språket.
Nu kanske jag låter sjukt bortskämd, jag är medveten om det, men när man är uppvuxen och levt första tredjedelen (förhoppningsvis) av sitt liv i Stockholm (hur jävla mycket ångest den staden än är på vinterhalvåret) är det i alla fall hyfsat rent. Man slipper snyta grått snor, se bomullsrondellen färgas avgassmutsig när man torkar av sitt ansikte och få rethosta bara för att man väljer att promenera ner för Boulevard Haussman istället för att ta RER en station till Charles de Gaulle Etoile, som bara ligger ett stenkast från min lägenhet.
Där ligger ju för övrigt också Triumfbågen.
Jag bor ett stenkast från Triumfbågen - L'arc de Triomphe. Kan inte få in detta faktum i mitt huvud.
Var man än befinner sig i världen, smyger sig vardagen på.
Jag längtade efter vardagen här, att slippa undra om jag gick ner för rätt nedgång i metron, att slippa veta om man kunde lita på trafikljusen eller inte, att faktiskt veta vilket håll mitt hem låg åt när jag gick längs Champs Elysees. Nu är den här. Och med den, äntligen våren. Det är samma temperatur som i Stockholm, 14 grader, och solen strålar.
Bakom mitt jobb ligger Galeries Lafayette där man varje dag kan se glada turister på takterassen. De står där och beundrar staden jag bor i. Tittar ut över de vackra hustaken med de ändlöst många tegelskorstenarna som inte används längre.
Skorstenarna som tittar upp från hustaken som små hattifnattar som undrar varför de hamnat där. Men de är vackra. Till och med taken är vackra här. Husen ska inte ens nämnas med sina stålgirlangsutsmyckade balkonger.
