Betraktelser
Jag är en tidsoptimist. Vilken lögn, jag saknar helt respekt för tid. Inget personligt mot någon som har respekt för tid, men det enda som verkligen existerar rent tidsmässigt är ju här och nu. Och just nu är jag sen till jobbet. Vaknade tung i kroppen av gårdagens träning, märklig insomni mitt i natten efter 2 timmars flackig sömn. Hjärtklappning. Tillslut somnade jag om. Har haft en panikattack redan med tryck för bröstet osv. så jag andades mig lugn inatt. Vad är det som spökar? Allt nytt, fortfarande? Ensamheten? Saknaden? Allt, troligtvis. Många av oss Parisare verkar vara sena idag, ofta, varje dag. Eller så kanske vi bara säger Je m'en fou till tid.
